|
Det var en
gång tre snöflingor. Den första var stor och
präktig som hette Leon. Den andra var mellanstor och
väldigt vacker och hette Lusina. Den sista hette Musine och var
så liten, så liten.
De föll
ner från skyn genom mörkret, men långt där nere
skymtade de ett ljus som blev större och större.
- Det
är en stad! skrek Musine.
- En stor
en! ropade Lusina.
De var nu
så nära att de kunde urskilja en park i utkanten av staden.
- Vi landar
där, sade Leon.
Runt omkring
dem virvlade en massa andra snöflingor och det blev svårt
att hålla koll på varann. Den lilla snöflingan landade
men hittade inte sina vänner.
- Var
är ni? skrek han.
Plötsligt
blev allting kolsvart, sedan ljust igen. Mörkt, ljust, mörkt,
ljust… Då förstod Musine.
- Jag har
fastnat under en sko! Usch vad trångt här är!
Så
höll det på i en tid som kändes evigt lång.
Musine fick huvudvärk och försökte komma loss. Efter en
stunds slit lyckades han, men nu var han ensam på gatan i en stad
han inte kände till. Rädd var han också.
Då
fick han en idé! På andra sidan gatan såg han en
hund. Vinden var så stark att han kunde virvla över dit. Han
kröp in i hundens päls och sade:
-
Snälla hjälp mig! Jag tappade bort mina vänner i parken
och måste dit.
- Jag kan
hjälpa dig, svarade hunden, men parken är på andra
sidan av staden. Det tar lång tid, även för mig, att
springa dit.
Så bar
det av. Musine tyckte det fläktade skönt; det var mycket
trevligare än färden under skon.
- Staden
är verkligen stor, tänkte han. Tur att jag inte är ensam
längre.
Snöflingan
var trött och det var mjukt och skönt i pälsen. Han
somnade och drömde om sina försvunna vänner. Tänk
om han aldrig hittade dem! Vad skulle han göra då?
Han vaknade
av hundens gruffande:
- Vi är
framme nu.
- Tack
så mycket, svarade Musine.
Där
borta såg han sina vänner. De satt på en stor
fågel!
- Skynda
dej! ropade Lusina. Vi skall åka till Sydpolen med fågeln
här.
- Vi
åker direkt, fortsatte Leon.
Musine tog
farväl av hunden och följde med de andra. Vägen till
Sydpolen var lång, men där skulle de aldrig kunna
smälta, utan leva lyckliga i hela sitt långa
snöflingeliv.
|
