Månadens elevarbete - januari 2014

Det lönar sig aldrig att stjäla, det vet vi alla. I sagan om Kungens stövel går det riktigt illa för jättens sluga tjänare som är oärlig. Denna väldigt intressanta saga är skriven av Alvar i 7c.

Kungens stövel

Det var en gång ett land, vars exakta position var outredd. I landet skulle den årliga Grönsakskarnevalen ordnas. Den gick ut på att utan bedrägeri kunna odla en så stor och läcker grönsak som möjligt. Vinnaren skulle få guldmynt och en del av den världsberömda kungaträdgården.

Men utan problem skulle tävlingen inte löpa, nej. Kungen, som varje år lovade att vara domare, och arrangera tävlingen, hade stora problem.

- Jämmer och elände! En av mina feststövlar är försvunnen! skrek han.
Sedan såg han den närmaste tjänstepersonen, lyfte honom i kragen och röt:
- Gör upp en sökartrupp på tusen man och säg att de bör vända till och med på åkrar upp och ner! Raska på!

På en annan plats men samma land, var en grym jätte mycket sur. Han brölade till sin sluga tjänare:
- Min stövel är försvunnen! Sök upp den! Rota på gårdar, i byar, i hus, på landet, i stan; ja på alla möjliga platser. Och det är inte heller förbjudet att söka på omöjliga platser. Ge dig iväg!

Tjänaren ville inte bli lunch för jätten, som ju hade tänder stora som gammelgäddan. Tjänaren gick iväg utan alternativ. Efter en lång marsch genom björkskogen hittade tjänaren en plansch som påminde invånarna om Grönsakskarnevalen.

- Intressant, sa han för sig själv och fortsatte sin färd.

Han kom till ett rött hus med tre glada, vita ankor i. Ankorna var växternas vänner. De hade en prydlig örtagård med dill och dragon och de åkte ofta till byn för att hämta exotiska fruktträd. De var geniala växtexperter som föredrog att odla själva. En av ankorna skulle gå ut för att vattna örterna enligt dagsrutinerna. Efter det gick han till potatisåkern för att dra upp en potatis och studera om den var färdig. Då fick han syn på en stövel, en intressant en. Ankan funderade en stund, och tog sedan stöveln under sin vinge och tänkte för sig själv: "Denna ska jag plantera en exotisk grönsak i. Den är som gjord för att vinna tävlingen! Och inget ska jag säga till bröderna mina, de får bli gröna av avund." Sagt och gjort; ankan köpte paprikafrön och stoppade dem i stöveln som var full med näringsrikt mull. Han lade stöveln på en solig plats och stack in.

Nästa dag vankade den andra ankan ut för att vattna örterna så att de inte vissnade. Ingen hade nämligen vattnat dem föregående dag och de var redan gula. Men då fick han syn på stöveln och utbrast:

- Se här! Denna ska jag plantera en finfin grönsak i! Den är som gjord att vinna tävlingen. Och inget ska jag säga till bröderna mina, de får bli gröna av avund!

Så ankan köpte en fin tomatplanta, lade den försiktigt i stöveln och vattnade den. Sedan gick han in i sitt röda hus.

Dagen därpå, den sista dagen inför Grönsakskarnevalen, gick den tredje ankan ut för att vattna örterna, som var farligt torra och bruna. Konstigt att ingen hade vattnat dem på några dagar. Men med ens ändrade ankan sig då han såg en lockande stövel och utbrast:

- Se här! Denna ska jag plantera en jättelik grönsak i! Den är som gjord att vinna tävlingen. Och inget ska jag säga till bröderna mina, de får bli gröna av avund! Så ankan köpte pumpfrön, lade dem i stöveln och försvann in i stugan.

Så kom tävlingsdagen. Jättens tjänare dök upp och såg stöveln där det växte upp den konstigaste växt han sett. Det var en blandning av paprika, tomat och pumpa. Tjänaren lyste upp och ropade:
- Jag kan ju ge stöveln åt jätten först efter att ha visat upp denna geniala tom… papr… pump… , nåja vad den nu heter, men i alla fall denna växt, åt kungen. Vad säger jätten ifall jag kommer hem med hans stövel och dessutom med pengar i?

Jättens tjänare stal alltså stöveln och började springa mot kungens slott där växterna bedömdes. När han var framme, ställde han sig i kön till kungen och såg många växter och hörde människor skryta och skvallra om växter. "Har ni hört att Jörgen vid kvarnen har en gurka med rött hår?" hörde tjänaren någon säga. "Och Stina här från byn har en blå morot! " påstod någon annan. Då avbröt tjänaren diskussionen och visade upp sin växt och sa med överlägsen min:
- Fjuniga gurkor och missfärgade morötter? Se på den här då, amatörer!

Plötslig blev den genomsluge tjänaren ensam i kön. Ingen hade sett en sådan växt. Vindbryggan fälldes ner och porten öppnades. Tjänaren vandrade stolt in genom porten och klev in på den nästan öde borggården och där satt kungen som besviket utbrast:
- Men var är mina tävlare? Det finns ju bara en. Då måste jag väl prisa dig och din… Men vänta! Denna stövel är ju min!

Och kungen ropade på sina livvakter och gastade: "Ta fast tjuven! Ner i fängelsehålan med honom!" och pekade på jättens tjänare.

Tjänaren blev fasttagen, men kungen hade ett problem. Vem skulle vinna tävlingen? Rätt som det var, klev tre ankor in på gården med sina genomtorra örter. De hade ändå försökt. Kungen ropade glatt:
- Tre pristagare i år! Ni får HELA min trädgård! Stöveln min är också tillbaka, så det är orsak för fest!

Så jätten fick aldrig sin stövel men ankorna fick leva lyckligt i hovet, fick de utlovade guldmynten och odlade hela den världsberömda kungliga trädgården.

Och tjänaren - han fick aldrig se solljus igen - ty det lönar sig inte att stjäla.