Vitsvanshjort hör inte till Finlands ursprungliga arter: på grund av intensiv jakt fanns det nästan inga hjortdjur kvar i Finland i början av 1900-talet. Vitsvanshjorten inplanterades i Finland under 1930-talet när några amerikafinländare förde fem vitsvanshjortar till Finland. Det var ett av världens mest lyckade inplanteringsprojekt: nuförtiden är den ett av de viktigaste jaktvilten i Finland. Ofta kan främmande arter förorsaka obalans på området (t.ex. föra med sig smittsamma sjukdomar eller konkurrera ut de arter som var där från början), men vitsvanshjort har till all lycka passat bra ihop med andra arter i Finland.
Som näring på sommaren: gräsväxter, brodd, kvistar duntrav bär svamp knoppar och blad från träd och buskar: vide, rönn, asp
På vintern gräver vitsvanshjorten fram mat under snön: blåbärsris lingonris lavar
Om det är mycket snö får vitsvanshjorten problem: den klarar inte av att gräva fram mat med sina små klövar och den får svårt att ta sig fram. Vitsvanshjortens släkting, renen, är bättre anpassad till vinter och snö: den har breda klövar, därför sjunker den inte ner så djupt i snön. Renen är dessutom bättre på att gräva fram lavar under snön. Under snörika vintrar är många vitsvanshjortar beroende av utfodring. Som foder används bland annat äpplen, potatis, morot, rödbetor samt spannmål, hö och löv.